En introduktion till LETS

Lokala bytessystem kan vara ett nytt sätt att återuppliva lokalsamhället och den lokala ekonomin.

"Om ekonomin är Titanic, är LETS en av livbåtarna."

I Storbritannien lamslogs under 1994 nästan all lokal ekonomi av konjunkturnedgången. Vart sjätte hushåll har allvarliga skuldproblem. Rader av oupplysta, tomma skyltfönster kantar gatorna i de mindre städerna. Tusentals småföretag och väletablerade lokala köpmän har tvingats gå i konkurs -- ofta inom de närmast månaderna efter att en stormarknad etablerat sig i utkanten av lokalsamhället.

På många ställen har "dominoeffekten" helt ödelagt stadens centrum. Höga räntor och knivskarp priskonkurrens har tagit stora skördar bland småföretagen. Samtidigt sade bankerna upp lånen till många lokala företag, stängde sina lokala kontor och flyttade sin låneutgivning till mer framgångsrika områden.

Huvudbördan av lågkonjunkturen har lokalsamhällena burit -- antingen det varit en stadskärna, jordbruksområden utanför eller mindre framgångsrika regioner var som helst i landet. De arbetslösa har fått lida överallt. I de hårdast drabbade samhällena är så många som 85 % av lokalbefolkningen långtidsarbetslösa. Deras öde är en ständig brist på materiella resurser, social isolering, dystra omgivningar och en förlamande känsla av maktlöshet. Bankerna ger inga små lån utan ytterligare säkerheter och många områden är svartlistade. Lånehajarna sveper genom bostadsområdena, när de vet att arbetslöshetsstöden betalats ut, för att inkassera sina ockerräntor.

Den ekonmiska politiken kanske gynnat de rika, men i fattigare områden har en lång rad av för dåligt finansierade eller för kortvariga uppifrån-och-ner planer för att angripa arbetslösheten misslyckats. Berörda lokala aktörer -- oavsett om de finns inom ett företag, en myndighet, sjukvården eller en frivilligorganisation -- är alla i desperat behov av nya pengar och nya idéer. När lokalsamhället i sin nuvarande form slutar fungera, måste lokalt anpassade, nya lösningar skapas.

Lokala valutor förr och nu

Vi kan av historien lära att lokala valutor är en av de mest effektiva och snabba lösningarna för områden som är drabbade av hög arbetslöshet. Lokala valutor baserade på gamla, sunda ekonomiska vanor gör det möjligt för människor att fortsätta med en lokal handel med varor och tjänster även om det inte finns vanliga pengar.

Principen är urgammal. Lokala valutor fanns praktiskt taget överallt fram till förra århundradet, då banker och penningsystem centraliserades. Den blomstrande rikedomen under renässansen byggde på lokala valutor. Det var vanligt att man samtidigt använde lokal valuta för lokal handel och olika former av internationella valutor för import och export.

Detta system med olika valutor för olika nivåer gjorde att varje stad och region kunde behålla sin egen interna ekonomiska trygghet samtidigt som man kunde bedriva "internationell" handel. (Här måste påpekas att hellre än att som nu planeras införa en enda valuta -- som kan resultera i mycket stora skillnader mellan rikare och fattigare regioner -- borde EU åter anta principen om monetär subsidiaritet, med ett system med flera olika valutor för olika nivåer inklusive en gemensam valuta för hela Europa.)

Idag finns det fortfarande lokal valuta på en del gynnade platser som Tokyo, Singapore och Guernsey. Sedlarna på Guernsey gavs först ut som räntefria, lokala statsobligationer 1819. De finansierade helt återuppbyggnaden av öns infrastruktur. Skatterna har också varit mycket låga ända sedan dess. Andra lokala valutor har också framgångsrikt introducerats på senare år av lokala myndigheter på andra ställen i världen, som i Salta där de medförde en verklig blomstring och även på andra ställen i norra Argentina.

1984 bestämde sig guvernören i provinsen Salta, ställd inför faktum att kassakistan var tom, att trycka lokala skuldsedlar. Ekonomin urholkades av en kraftig inflation, så användningen av dessa sedlar, som tillät omedelbar betalning, var ytterst värdefull. Skuldsedlarna accepterades i affärer och av den lokala myndigheten som betalningsmedel för skatt och fanns snart i allmän cirkulation. 1986 hade de lokala (skuld)sedlarna revitaliserat ekonomin och stod då för 60 % av valutan som var i cirkulation.

Frimärksvaluta

"Frimärksvaluta" ( eng.:" stamp scrip") introducerades på 1930-talet av lokala myndigheter i Österrike, Schweiz, Danmark, Kanada och USA. Denna cirkulerade otroligt fort och sänkte snabbt arbetslösheten.

Frimärksvalutan uppfanns av Silvio Gesell, en tysk affärsman som då bodde i Argentina. Han hävdade att räntan som följde med den konventionella valutan uppmuntrade både till att samla på sig och spekulera i valuta. Pengar skulle i stället minska i värde så att cirkulationen stimulerades, så att människor som samlat på sig pengar i stället skulle spendera dem. Detta skulle snabba på den lokala ekonomiska aktiviteten både genom att öka efterfrågan och tillgången till kredit, vilket snabbt skulle leda till full sysselsättning.

Keynes som granskade Gesells argument i sin "Allmän teori" kunde inte finna något fel i dem och förutspådde till och med att "Framtiden kommer att lära sig mer av Gesell än av Marx."

Wörgl-pengar

Det mest kända exemplet på utgivning av "frimärkspengar" är från den österrikiska staden Wörgl på 1930-talet. Där rådde då liksom överallt en mycket hög arbetslöshet. Stadens borgmästare gav ut 5 000 räntefria lokala shillings, som täcktes upp av en lika stor deposition av kommunala pengar i banken. Valutan förlorade en procent av sitt tryckta värde varje månad, om inte innehavaren köpte ett frimärke att fästa bakpå sedeln. Denna värdeminskning fick folk att spendera sina pengar raskt -- skulder betalades genast av, affärsmännen erbjöd attraktiva krediter och man betalade till och med sina skatter i förväg! Inom ett år hade arbetslösheten minskat med 25 %.

De 5 000 skillingsedlarna hade cirkulerat 463 gånger -- jämfört med 213 för vanliga skilling. Pengarna cirkulerade inom en månad från utgivningen med en daglig omsättninghastighet av 65 %. Totalt tillkom extra varor och tjänster för 2, 3 miljoner skilling och flera större förbättringar tillkom i staden, såsom ett nytt avloppssystem, en vattenreservoir, nya broar, gatubelysning och diverse reparationer.

Ytterligare 300 österrikiska samhällen planerade att följa exemplet, men österrikiska statsbanken kände sin ställning hotad och vidtog rättsliga åtgärder. Experimentet stoppades 1933 efter en lång rättslig strid. Men därefter spred sig idén till Kanada där provinsen Alberta gav ut "Framgångscertifikat" som frimärken i mitten av 30-talet -- tills återigen bankerna lade sig i.

Samhällsbaserad valuta

Exempel med valutor som tillhör ett lokalsamhälle -- skapade inte av en lokal politisk ledning utan av lokala föreningar, affärsmän eller en trovärdig medborgare vilken som helst -- är bäst dokumenterade från 1800-talet när lokala banker fortfarande var det vanliga. Bland de mest välkända av en mängd olika initiativ finns Robert Owens "Nationella Jämlika Arbetsutbyten" i London och Birmingham (1832-34) och hans kollegas Joseph Warren "Tidssedlar" i Cincinnati (1830-talet).

Dessa var vanligtvis baserade på en kooperativ eller jämlik princip med målet att utrota fattigdomen. Arbetsutbytena gav sedlar till arbetslösa hantverkare. Sedlarna representerade värdet på varor grundat på hur många timmars arbete produktionen av dem tog. Syftet var att ersätta banker -- och ränta -- med ett lokalt organiserat system, som tog en administrationsavgift på 8,5%. En liknande struktur för transaktionskostnader föreslogs av Proudhon för hans "Folkets bank" som fick 27 000 medlemmar innan den stoppades av att revolutionen bröt ut 1848. Men 1890-talet utvecklades Proudhons planer av Silvio Gesell till det som senare blev "frimärksvalutan".

Byteshandel och valutor på 1930-talet

Under depressionen på 1930-talet kombinerades ofta lokala valutor med nätverk för byteshandel. De hjälpte tusentals människor i ekonomisk nöd i såväl Europa som Amerika. Detta var före välfärdens tid och en mängd olika fristående, socialt inriktade experiment blomstrade. De hade ofta också en övergripande kooperativ social filosofi samtidigt med alternativa kreditinstitut, bostads- och odlingsmarkskooperativ.

År 1933 fanns det minst 159 byteshandelsorganisationer med över en miljon människor inblandade i 127 städer i USA. De flesta var egentligen ett återupplivande av "ömsesidiga kreditorganisationer" eller kooperativa utbyten som var vanliga under panikåren i mitten av 1890-talet. Ett gemensamt drag var en central utgivning inom varje organisation av (nöd)mynt, antingen som lån eller som ersättning för en utförd tjänst. Risken med detta var att det var lätt att ge ut mer mynt än vad som motsvarade värdet av det som procducerades, vilket ledde till inflation och bristande förtroende för värdet av den lokala valutan.

Nätverken för byteshandel som liknade LETS (BYTS) blomstade i stor skala i Tyskland på 30-talet. Dessa blev så stora och effektiva att bankerna skred till handling och lyckades stoppa dem med ändringar i lagen. Tysk lagstiftning gör det än idag svårare för byteshandel i lokalsamhällen, även om ett kryphål i lagen som upptäckets för ett par år sedan, ledde till att en del kommersiella byteshandelsorganisationer åter bildats.

Kriget störde de flesta av denna typ av experiment och efter en tid var de glömda.

Nätverk med "bytesdollar"

Men på 1970-talet dök åter bytesnätverk upp och kom att också engagera små och stora företag i hundratals städer och småsamhällen över hela Nordamerika. Alla hade de en egen valuta eller "bytesdollar" och var oftast räntefria.

USAs antitrustlagar förbjöd direkt byteshandel mellan företag, men tillät byteshandel via en tredje part. Företagen insåg att lösningen var att starta nätverk med många inblandade. Dessa bokförde transaktioner på data och omfattade oftast flera hundra företag, som alla betalade flera hundra dollar i inträdesavgift.

Transaktioner i dessa system måste kontrolleras och förmedlas av organisationen och varje transaktion medför en avgift i dollar på 10 procent. Systemet fungerar som en sorts mellanhand, som aktivt jobbar med att matcha varor och tjänster för att tillgodose kundernas behov. Vid ett tillfälle fick dessa kommersiella nätverk dåligt rykte efter några beryktade fall av skattesmitningar, men 1983 städade skattemyndigeheterna upp i systemt och krävde att varje transaktion noga skulle dokumenteras både hos de inblandade och hos skattemyndigheten.

De kommersiella byteshandelssystemen är vinstdrivande -- särskilt de amerikanska har rykte om sig att vara expansiva och agressiva. En del opererar i mycket stor skala och över flera olika länder och till och med flera kontinenter. Med tanke på dessa nätverks rykten har en förening för ömsesidigt utbyte (Reciprocal Trade Association) bildats med det uttalade syftet att verka för att medlemsorganisationerna sköter sig väl.

LETS och lokal byteshandel

Huvuddragen i byteshandelssystemen togs upp i LETS, men med en annan idébas -- ett icke vinstdrivande, räntefritt system som skulle betjäna lokalsamhället.

Byteshandel enligt LETS har definitivt ett socialt ursprung. På 60- och 70-talen framträdde lokalt baserade nätverk för arbetsbyte och kooperativa, sociala experiment dök åter upp. Arbetsbyten var särskilt vanligt mellan yrkeskunniga, arbetslösa människor i stora städer i England och Nordamerika. Bytena organsierades vanligtvis av samhällsengagerade och omfattade ofta minoriteter eller grupper med specialintressen. Individerna bidrog med sitt kunnande till en "pool" och lönades per timme lika för alla, eventuellt med poäng. Liknande arrangemang användes mer allmänt i barnvaktsringar. Några hade bara ett gåvosystem. Andra t ex Link Opportunity som sköttes av åldringsvården i många städer, gav också ut en form av "värdepapper" (checkar, sedlar).

Men Link Opportunity fick problem på grund av åldersrestriktionerna för medlemmarna. Bland de äldre fanns få snickare och överflöd på stickande damer. Möjligheterna till reciproka (ömsesidiga) byten var alltså begränsade och hantverkaren i en ring slutade ofta med en mängd outnyttjad kredit. Andra grupper kunde ha fortsatt om de inte fällts genom att välfärdsinstitutionerna meddelat att de tänkte skärpa kontrollen för arbetslösa medlemmar i ringen -- även i de system där hjälpen gavs som en ren gåva.

Försök i USA och Kanada

Liknande försök gjordes samtidigt i USA och Kanada. I British Colombia prövade "gröna-vågen-rörelsen" med nya kooperativa experiment. Arbetslösheten hade stigit i samband med att gruvindustrin kollapsat. Det var ont om pengar och Vancouverbörsens rykte att syssla med all världens svarta pengar, gjorde att skrupulösa börshajars penningmanipulationer var ett hett debattämne i samhället.

1976 startade David Weston, en ekonom med kunskaper om lokala valutor, ett jämlikt system i Vancouver, som kallades "samhällsbörs" (Community Exchange) där transaktionerna grundade sig på tidsåtgång.

1979 startade han en andra samhällsbörs på Vancouver Island (och döpte 1982 tidsenheten 5 minuter till en"widget"). David Weston höll workshops och skapade ett spel som som visade hur vanliga pengar alltid tas från dem som har minst och försvinner bort från den lokala ekonomin.

Året därpå föreslog Michael Linton, en lärare med handelsexamen också på Vancouver Island, att man istället för en tidsenhet skulle använda enheten "gröna dollar" - likvärdiga med kanadensiska dollar och som följde dollarns marknadsvärde.

Han kallade sitt system för LETS (Local Echange Trading System), startade ett eget företag: Landsman och startade ett system i Comox Valley. Systemet spridde sig till flera lokalsamhällen på Vancouver Island. Flera beslöt sig dock av en mängd olika skäl för att utveckla egna system med egna regler.

En var David Westons "Gröna-dollar-börsen", en utvidgning av hans Samhälls- och "widget"-börs, som byggde på tidsvärden. Den använda gröna dollar precis som LETS men organiserades på ett annat sätt. Gröna-dollar-börsen krävde medlemskap, höll regelbundna möten och organiserades för delat ansvaret.

Gröna-dollar-börsen förde in nyheter som användning av checkar för registrering av transaktionerna. Vad gäller betalning för tjänster rekommenderades kvoten 1:3 som Moondragon-kooperativet använder. Det innebär att systemet hade en överenskommen minimitimlön och en maximitimlön som var tre gånger så stor. Det införde också en skuldgräns. Några siffror finns inte tillgängliga, men systemet fungerade väl 1984.

Under tiden spreds informationen om LETS-systemet vida omkring. Det startades många i andra länder och hade under de första 20 månaderna som det existerade omsatt cirka 100 000 gröna dollar. System för skötsel av bokföring på dator skapades.

Men inom två och ett halvt år kollapsade LETS. Enligt den som initierat och döpt LETS, berodde det på att några av de största handlarna tappade förtroendet för systemet. Enskilda medlemmar menade bestämt att systemet "spårat ur". För att andra skulle undvika samma misstag följer här skäl som angavs:

Systemet sköttes helt av en person, utan att några övriga medlemmar var inblandade. Detta bidrog till ett visst misstroende. Medlemmarna kunde inte ingripa om något blev fel.

En medlem hade dragit på sig en skuld på 14 000 gröna dollar. När det blev känt spred sig känslan att den personen utnyttjade systemt på ett illojalt sätt. En skuld av den storleken som får kvarstå under en längre tid, motsvarar menade man en avsevärd vinst. Om pengarna lånats i bank skulle det kostat över 100 dollar i månaden. Idén att justera för inflationen, vilket kunde gjorts, diskuterades aldrig.

Systemet uppfattades inte som tillräckligt öppet. Visserligen stod det i reglerna att varje medlem kunde fråga om varje annan medlems saldo och omsättning, men det gjordes inte i praktiken. Det talades om "förtroende" som etisk norm i systemet. Det fanns en starkt social hämsko vad gällde att kontrollera någon annans konto eftersom förfrågan skulle vidarebefodras till den det gällde.

Företagen kom snabbt upp i stora belopp, som de hade svårt att omsätta i systemet. Två företag gick i konkurs. De hade också behov av information om medlemmarnas konton och transaktioner.

Michael Linton var orealistisk i sin uppfattning att systemet snabbt kunde växa till något mycket omfattande. Han förväntade sig också att det lokala systemet skulle kunna bära den fulla kostnaden för den tid han lade på att sprida LETS-idén -- en stor börda för systemets utveckling för en enda lokal grupp.

Lintons system hämtade sig aldrig och en del andra som organiserades på liknande sätt på andra ställen i Kanada klarade sig inte heller någon längre tid. Av 25 system fanns bara hälften kvar 1992. Men grundidén med LETS har utvecklats på andra sidan jordklotet -- i Australien.

Erfarenheter från Australien

Grundidéerna från LETS och en del säkerhetsåtgärder från Gröna-dollar-börsen infördes på ett mer kooperativt och praktiskt sätt i Australien av Jill Jordan, som arbetat aktivt med kooperativ utveckling och lånesystem. I Australien och på Nya Zeeland utvecklades och blomstrade system med "gröna dollar". 1991 fanns där över 45 kända, fungerande system. Antalet växte till 200 under 1994. Däribland fanns Blue Mountains, det största kända systemet med 1 800 medlemmar.

De sköttes kooperativt och använde också andra idéer som kom från "Gröna-Dollar-Börsen" , som användning av checkar för att registrera handeln. Några införde gränser för hur stora skulder som tilläts. Systemen omformades inom grupperna på en mängd olika sätt. Men som ett allmänt begrepp för alla dessa system som utvecklades, fortsatte man att använda LETS.

LETS i Storbritannien

I Storbritannien fanns år 1990 ett fåtal fungerande system. Från 1985 och framåt har David Weston, aktiv inom New Economic Foundation hållit en serie seminarier i södra England om lokala ekonomier. Deltog gjorde även Liz Shephard, också hon från NEF, som undersökte olika initiativ med lokala ekonomier och som senare arbetade tillsammans med Guy Dauncy om hans bok, den första som tog upp LETS.

Det första brittiska systemet startade i Norwich 1985. Det datoriserades aldrig och klarar sig med sina 50 medlemmar fram till dags dato. 1987 startades nästa grupp (i Totnes), men -- som också sedan skedde på en del andra ställen -- man trasslade in sig när man försökte använda de kanadensiska dataprogrammen. Gruppen la sin tid på att försöka göra om dataprogrammet, i stället för att ge service åt medlemmarna och systemet dog innan det kommit igång. Ytterligare tre nätverk startades också, i Skottland och Wales, utan att man där använde datorer .

1988 kom första upplagan av Guy Dauncys After the Crash , som hade ett kapitel om LETS. Den gjorde att fleras intresse väcktes, bl a Maggie Mills' som startade ett system i Stroud 1990. Under tiden hade Liz Shephard letat efter möjligheter att åter skapa en modell för lokal byteshandel för att hjälpa samhällen som drabbats av konjunkturnedgången. Bland de "nya" ekonomerna befarade man att fattigdomsklyftan, till följd av den gemensamma marknaden (införd 1992) och den föreslagna gemensamma europeiska valutan skulle vidgas ytterligare.

I juni 1990 utformade och startade hon och Daniel Johnson från Jordens Vänner, ett eget system i Wiltshire. Både systemtet i West Wilts och i Stroud var i full aktivitet senare det året och blev mycket omskrivna i media.

I början på 1991 föreslog Liz Shephard att man skulle bilda ett nationellt nätverk för samarbete om utvecklingen av systemen och organiserade en första konferens för intresserade från hela Storbritannien. Straxt efter startade hon LETSLINK UK, den första nationella organisationen för utveckling av system med lokal byteshandel. Den var först i världen och följande mål sattes upp:
- att utveckla effektiva, anpassade och hållbara LETS-modeller
- ta fram litteratur, resurser, riktlinjer och råd
- sprida LETS och information om dess möjligheter att ge nytt liv åt lokal-samhällen
- hjälpa lokala grupper med en modell för regler, material, osv och stödja "det mest praktiska" sättet att organisera systemen.
- ta upp strategiska, juridiska och andra nationella frågor.